Generell information

Förmågan till sårläkning och vävnadsreparation är grundläggande för överlevnad. Defekt sårläkning resulterar i kroniska sår vilket leder till hög sjuklighet och eventuellt död. Det aktuella projektet undersökte de molekylära processerna bakom uppkomsten av kroniska sår i avsikt att identifiera terapeutiska mål för sårläkningsprocessen.

Möss, normala och genmodifierade, användes i både akuta och kroniska sårmodeller för att studera genuttryck och genreglering. Akuta sår framställdes med hjälp av hudstans. Kroniska sår avsåg exempelvis sår på streptozotocinbehandlade (diabetiska) djur samt trycksår orsakade av ischemi p.g.a. tryck från magnetiska plattor. Uppföljning skedde med vävnadsinsamling för histopatologisk och molekylär analys.

Uppgifter som enligt beslut av den regionala djurförsöksetiska nämnden ska beaktas/besvaras vid utvärderingen av djurförsök i efterhand.

• Hur många djur, antal och andel, som uppnådde avbrytningspunkt.
  Svar: Inga djur.
• I hur många djur, antal och andel, behövdes smärtlindring utöver de initiala 48 h timmarna efter ingreppet? Vid vilka ingrepp behövdes detta?
  Svar: Inga djur.
• I hur många djur, antal och andel, uppstod sårinfektion? I vilka försöksgrupper?
  Svar: Inga djur.

Antal sökta djur och antal använda djur

Tillståndet omfattade 20 000 möss varav 235 användes. Ingen avel förekom inom projektet.
Den stora skillnaden mellan antal beviljade och antalet använda djur beror på att flera planerade delstudier inte genomfördes eftersom projektets omfattning och inriktning ändrades under arbetets gång. Metodutveckling bl.a. genom alternativa in vitro-modeller och cellbaserade metoder ersatte vissa planerade djurförsök.

Bedömning av svårhetsgrad

Både den regionala nämnden och projektledaren bedömde att ansökan var av avsevärd svårhetsgrad. I retrospektiv bedömdes 31 möss (drygt 1% av djuren) ha varit utsatta för lidande av avsevärd svårhetsgrad då de utvecklade smärta och vävnadspåverkan som inte helt kunde förebyggas eller lindras, trots analgesi och stödbehandling efter sårinduktion. Lidandet för majoriteten (n=183) av mössen bedömdes vara av måttlig svårhetsgrad. Lidandet för 21 möss klassades som terminal alternativt terminal/organ.

Projektet var villkorat med att djuren endast får erhålla en sammanlagd såryta om maximalt 2.2 cm2.
Inget djur uppnådde avbrytningspunkten.

Måluppfyllelse

Projektledaren bedömer att resultaten stöder projektets syfte och att den använda modellen var relevant och tillförlitlig för att studera sambandet mellan funktionellt RNA och sårläkningsprocesser.
Studien har gett en ökad förståelse av funktionella RNA-molekylers roll i den komplexa sårläkningsmiljön. Dessa RNA är inte enbart biomarkörer utan även aktiva regulatorer av cellulära processer som fibroblastfunktion, kollagenproduktion och inflammationskontroll. Studien har även fördjupat kunskapen kring de molekylära mekanismer som bidrar till uppkomsten av kroniska sår, särskilt avseende genreglering och cellulär signalering.

Denna kunskap öppnar för möjligheten till kliniska tillämpningar, där funktionella RNA kan utnyttjas som nya terapeutiska mål vid behandling av kroniska sår. På sikt är detta avgörande för utvecklingen av nya behandlingsstrategier för patienter med svårläkta sår då dagens terapier i många fall är otillräckliga.

Fyra artiklar där både humana och murina studier kombinerats har publicerats i välrenommerade internationella tidskrifter.

3R

I avsikt att reducera det totala djurantalet så har sårmodellen optimerats genom att göra två sår på samma mus. Detta ger ökad datakvalitet genom minskad variation. För att inte ge ökad belastning för enskilda individer med två så har rutinerna för anestesi, smärtlindring och postoperativ övervakning setts över. Då möss kan ha svårigheter med att äta och uppvisa normalt beteende efter sårinduktion erbjuds våtfoder och extra berikning i burarna. Vid tecken på hudirritation tvättas huden med desinfektionsmedel (t.ex. klorhexidin) för att förebygga sårinfektion.

Vidare uppges att kompletterande in vitro-modeller, bioinformatik och datorbaserade analyser för att förutsäga RNA-funktion och cellulära svar används. Detta minskar antalet djur och begränsar försöken till det mest nödvändiga.

Övriga kommentarer

-

Etablerad rapportstandard